Andra släktträffen sen Disa dog... första gången var pest och pina... ingen frågade någonting om vad som har hänt eller något om henne. Idag var det lite annorlunda, några vågade fråga dels hur jag mådde och spinna vidare på det. Jag berättade hur jag mår för tillfället, dvs pyton varannan dag, men även att det finns några ljuspunkter. Att vi vågar försöka igen att skaffa barn i och med att det inte var något fel på mig eller min man.

Idag var jag åter igen på ett besök på kvinnokliniken, det känns som jag har varit där hur många gånger som helst sedan Disa dog. De har ju inte hittat några fel på vare sig mig, Peter eller Disa. Det känns ju iaf skönt att det inte var något som berodde på en själv eller att det var något genetiskt fel, nu vågar vi ju försöka igen :)

Var sedan och handlade några julklappar till grabbarna och Peter. Överallt bombarderas man av babysaker och kläder, när jag stod i en kö handlade kvinnan framför mig de sötaste babykläder till en flicka. Då känns det som om någon skulle ha stuckit kniven i bröstet och vridit om... det är fruktansvärt jobbigt! Jag skulle ju också ha handlat gulliga kläder till min dotter, den röda klänningen jag såg idag skulle hon ha haft på sig på julafton... VARFÖR är livet så förbannat orättvist??? 

Försöker fylla i F-skattsedeln för mitt nya företag... varför ska det vara så ootroligt mycket att fylla i... känner att jag har lagt av mig när det gäller att tänka "jobbmässigt" eftersom jag inte har jobbat på nästan tre år!

Men jag ger inte upp, räknar iaf med att det ska vara klart innan jul :)

känns inte som en speciellt lång tid men otroligt mycket har hänt på den tiden. Förlossning, avsked, begravning och urnnedsättning. Hur mycket ska man orka med...

Idag skulle min pappa ha fyllt 68 år. Han dog för tre år sen, genom en olycka när han på motorcykel krockade med en älg. Det var helt overkligt att han kunde försvinna, iaf på det sättet.

Vill hedra honom på denna dag och säga att jag saknar dig något oerhört pappa!  

Hur orkar man fortsätta leva när man har förlorat ett barn? Svaret är enkelt; man har inget val... alternativet är ju att lägga sig ner och dö och det lockar inte. Istället så kämpar man genom vardagen och hoppas att nästa dag inte ska bli så nattsvart som de värsta dagarna är. De flesta dagar är så där lagomt grå med enstaka inslag av sol.