Det betyder ju att våren ska vara här... dock känns det inte alls som det borde vara... jag skulle ju ha en barnvagn att skjuta på när jag går mina promenader med Bonzo. Istället finns det bara ett stort, svart tomrum i mitt bröst... saknaden efter Disa är enorm och verkar aldrig minska i styrka.

Igår såg jag nog femtioelva barnvagnar när jag var i stan, hade god lust att köra över dem, eller inte :)

Människor omkring mig försöker ibland trösta, de flesta verkar tro att jag har kommit över det värsta - det vill jag bestämt säga att det har jag INTE!!! Min smärta i magen (fantomsmärtor enligt läkaren) och yrseln som har kommit som ett tecken på den oerhörda stress jag har utsatts för har nu minskat men istället så blir "sorgsmärtan" och ångesten större. Det gäller att försöka se det som något positivt i allt mörker...

Överallt jag går, åker, finns och försöker leva vardagsliv så påminns jag konstant av vad jag har mist... det finns t ex inte en affär där jag inte får något "slängt i ansiktet" att jag inte har ett barn.... att jag inte har lyckats med det som de flesta runt omkring mig har och ser som något självklart.

Många frågar även om vi ska försöka igen, kanske om jag t o m är gravid igen... jag berättar så klart det när det är aktuellt, tills dess så känns det bara som ett påhopp! Klart jag vill ha ett till barn, min kropp skriker efter ett!

Vet att de flesta som frågar bara menar väl, men försök tänka såhär: hade ni frågat någon som mist ett barn som var 1 år eller 2, 3, 4 etc och då sagt meningen; ska ni försöka få ett nytt barn? Det är ju inte något man säger och det känns väldigt självklart att inte fråga något sådant. För mig känns det på samma sätt....

.... sen vår älskade Disa föddes och försvann från oss.

6 månader låter inte som så länge sen men det har känts som en livstid! Mina känslor pendlar upp och ner som den värsta berg-och dalbana och ingen dag är den andra lik... jag upprätthåller min fasad utåt och de flesta tycker nog att jag är så glad och pigg och så otroligt aktiv men när jag kommer hem och tankarna samlas så kommer även ångesten och den oerhörda sorgen!

Vi var hos kuratorn igår och mötte på vägen 2 bebisar i babyliftar... jag kände bara att det var väl typiskt .... hade det varit för 5 månader sen så hade jag önskat dem åt h-e! Att man kan ha så starka känslor inom sig, att inte kunna unna någon ett barn, blir mörkrädd när jag tänker på det. Nu har det som sagt blivit bättre, istället skulle jag vilja säga till föräldrarna jag möter att de ska vara så jätte jätte tacksamma för det underverk de har fått!!!

Härliga jul.... jobbiga firande... härliga barn.... saknade barn som inte finns men som skulle ha varit här hos oss... älskade Disa.... enormt saknade gumman...

Idag var jag åter igen på ett besök på kvinnokliniken, det känns som jag har varit där hur många gånger som helst sedan Disa dog. De har ju inte hittat några fel på vare sig mig, Peter eller Disa. Det känns ju iaf skönt att det inte var något som berodde på en själv eller att det var något genetiskt fel, nu vågar vi ju försöka igen :)

Var sedan och handlade några julklappar till grabbarna och Peter. Överallt bombarderas man av babysaker och kläder, när jag stod i en kö handlade kvinnan framför mig de sötaste babykläder till en flicka. Då känns det som om någon skulle ha stuckit kniven i bröstet och vridit om... det är fruktansvärt jobbigt! Jag skulle ju också ha handlat gulliga kläder till min dotter, den röda klänningen jag såg idag skulle hon ha haft på sig på julafton... VARFÖR är livet så förbannat orättvist??? 

känns inte som en speciellt lång tid men otroligt mycket har hänt på den tiden. Förlossning, avsked, begravning och urnnedsättning. Hur mycket ska man orka med...

Hur orkar man fortsätta leva när man har förlorat ett barn? Svaret är enkelt; man har inget val... alternativet är ju att lägga sig ner och dö och det lockar inte. Istället så kämpar man genom vardagen och hoppas att nästa dag inte ska bli så nattsvart som de värsta dagarna är. De flesta dagar är så där lagomt grå med enstaka inslag av sol.