Det betyder ju att våren ska vara här... dock känns det inte alls som det borde vara... jag skulle ju ha en barnvagn att skjuta på när jag går mina promenader med Bonzo. Istället finns det bara ett stort, svart tomrum i mitt bröst... saknaden efter Disa är enorm och verkar aldrig minska i styrka.

Igår såg jag nog femtioelva barnvagnar när jag var i stan, hade god lust att köra över dem, eller inte :)

Människor omkring mig försöker ibland trösta, de flesta verkar tro att jag har kommit över det värsta - det vill jag bestämt säga att det har jag INTE!!! Min smärta i magen (fantomsmärtor enligt läkaren) och yrseln som har kommit som ett tecken på den oerhörda stress jag har utsatts för har nu minskat men istället så blir "sorgsmärtan" och ångesten större. Det gäller att försöka se det som något positivt i allt mörker...

Överallt jag går, åker, finns och försöker leva vardagsliv så påminns jag konstant av vad jag har mist... det finns t ex inte en affär där jag inte får något "slängt i ansiktet" att jag inte har ett barn.... att jag inte har lyckats med det som de flesta runt omkring mig har och ser som något självklart.

Många frågar även om vi ska försöka igen, kanske om jag t o m är gravid igen... jag berättar så klart det när det är aktuellt, tills dess så känns det bara som ett påhopp! Klart jag vill ha ett till barn, min kropp skriker efter ett!

Vet att de flesta som frågar bara menar väl, men försök tänka såhär: hade ni frågat någon som mist ett barn som var 1 år eller 2, 3, 4 etc och då sagt meningen; ska ni försöka få ett nytt barn? Det är ju inte något man säger och det känns väldigt självklart att inte fråga något sådant. För mig känns det på samma sätt....