Direktlänk till inlägg 16 november 2010
Hur orkar man fortsätta leva när man har förlorat ett barn? Svaret är enkelt; man har inget val... alternativet är ju att lägga sig ner och dö och det lockar inte. Istället så kämpar man genom vardagen och hoppas att nästa dag inte ska bli så nattsvart som de värsta dagarna är. De flesta dagar är så där lagomt grå med enstaka inslag av sol.
Det betyder ju att våren ska vara här... dock känns det inte alls som det borde vara... jag skulle ju ha en barnvagn att skjuta på när jag går mina promenader med Bonzo. Istället finns det bara ett stort, svart tomrum i mitt bröst... saknaden efter D...
.... sen vår älskade Disa föddes och försvann från oss. 6 månader låter inte som så länge sen men det har känts som en livstid! Mina känslor pendlar upp och ner som den värsta berg-och dalbana och ingen dag är den andra lik... jag upprätthåller...
Härliga jul.... jobbiga firande... härliga barn.... saknade barn som inte finns men som skulle ha varit här hos oss... älskade Disa.... enormt saknade gumman... ...
Så var det Lucia igen då... tvillingarna som går i tredje klass ska lussa i kyrkan... hade väl tänkt fira denna dag med att pryda bebisen i glitter och försökt tysta den när den illskrek i kyrkan... men så blev det inte... Livet har blivit värr...
Andra släktträffen sen Disa dog... första gången var pest och pina... ingen frågade någonting om vad som har hänt eller något om henne. Idag var det lite annorlunda, några vågade fråga dels hur jag mådde och spinna vidare på det. Jag berättade hur ja...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 | 17 | 18 | 19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
|||
29 |
30 |
||||||||
|