Idag var jag åter igen på ett besök på kvinnokliniken, det känns som jag har varit där hur många gånger som helst sedan Disa dog. De har ju inte hittat några fel på vare sig mig, Peter eller Disa. Det känns ju iaf skönt att det inte var något som berodde på en själv eller att det var något genetiskt fel, nu vågar vi ju försöka igen :)

Var sedan och handlade några julklappar till grabbarna och Peter. Överallt bombarderas man av babysaker och kläder, när jag stod i en kö handlade kvinnan framför mig de sötaste babykläder till en flicka. Då känns det som om någon skulle ha stuckit kniven i bröstet och vridit om... det är fruktansvärt jobbigt! Jag skulle ju också ha handlat gulliga kläder till min dotter, den röda klänningen jag såg idag skulle hon ha haft på sig på julafton... VARFÖR är livet så förbannat orättvist??? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det betyder ju att våren ska vara här... dock känns det inte alls som det borde vara... jag skulle ju ha en barnvagn att skjuta på när jag går mina promenader med Bonzo. Istället finns det bara ett stort, svart tomrum i mitt bröst... saknaden efter D...

.... sen vår älskade Disa föddes och försvann från oss.   6 månader låter inte som så länge sen men det har känts som en livstid! Mina känslor pendlar upp och ner som den värsta berg-och dalbana och ingen dag är den andra lik... jag upprätthåller...

Härliga jul.... jobbiga firande... härliga barn.... saknade barn som inte finns men som skulle ha varit här hos oss... älskade Disa.... enormt saknade gumman... ...

Så var det Lucia igen då... tvillingarna som går i tredje klass ska lussa i kyrkan... hade väl tänkt fira denna dag med att pryda bebisen i glitter och försökt tysta den när den illskrek i kyrkan... men så blev det inte...   Livet har blivit värr...

Andra släktträffen sen Disa dog... första gången var pest och pina... ingen frågade någonting om vad som har hänt eller något om henne. Idag var det lite annorlunda, några vågade fråga dels hur jag mådde och spinna vidare på det. Jag berättade hur ja...